Nu kommer ett inlägg med mängder av bilder från vår tur till Edinburgh, Skottlands huvudstad. Både i slutet och i början av bildgalleriet finns några bilder på det landskap som svepte förbi mitt tågfönster. Åh vad jag önskar att jag hade haft tillgång till en bil, en cykel eller en moped… ja vad som helst som hade kunnat transportera mig ut till dessa underbara vyer. En bild genom ett tågfönster ser bara tråkigt ut och landskapet platt men ni får föreställa er branta berg och kullar, frodig grön natur, vackra stenhus och får till tusen.

Jag måste nog säga att jag gillar Edinburgh betydligt mer än Stockholm. Sol hade vi hela dagen bortsätt från ungefär fem minuters regn efter att Louise slängt ur sig ”jag hoppas det börjar regna snart så att jag får en anledning till att krypa in i min mysiga regnjacka”. När vi klev av tåget i Edinburgh var det första vi såg en man i kilt som stod och spelade säckpipa. Det kändes direkt att man var i Skottland och för en stund stod jag bara och njöt av ljudet av detta härliga instrument.

Dagen började vi med att gå ut till botaniska trädgården. När vi gick genom parken såg vi några grå ekorrar som var väldigt nyfikna av sig. Sandra hade av en tillfällighet med sig lite nötter i väskan men efter stunden med ekorrarna var det inte mer än ungefär fem små nötter kvar i hennes påse. Jag har aldrig varit så nära som en halvmeter från ekorre och det är inte var dag man får backa från ett djur för att kunna ta bilder på det. Verkligen en fin trädgård var det och efter drygt tre timmar, trots att ingen av oss kände sig klar där, lämnade vi trädgården för att finna något ätbart. Lax med nypotatis, pesto och stekt lök blev det för mig.

På eftermiddagen gick vi bland gator fyllda med människor, betraktade staden och gick i lite butiker. På några av bilderna ser ni slottet i Edinburgh. Verkligen olikt Sveriges men väldigt fint där uppe på höjden och känns det inte typiskt skotskt?

Under eftermiddagen blev det fräknar-på-näsan-och-ta-av-sig-jackan-väder så vad passade inte bättre än en strut med två kulor hemmagjord chokladglass. Jag skulle ta en bild på min glass…men…den var väldigt god…så jag hann inte ta någon bild.

Trots att vi inte kommit till London har även jag nu lyckats ta några bilder på en klassisk röd telefonkiosk. Och visst är taxibilarna i England och Skottland söta?!

Innan vi skulle ta tåget hem satte vi oss på en gräsmatta i solen bara en liten bit från stationen. Folk stirrade verkligen på oss. Först tänkte vi att man kanske inte fick beträda gräset men det stod ingen skylt och många gick över gräsmattan. Hade det varit i Sverige hade de sett folk som sitter på marken lite var stans men här tycks man inte göra det. Många har även tyckt det varit konstigt när vi fyra suttit på golvet på Metro Centre i Newcastle eller på hallgolvet på det bed and breakfast vi bor på. I mina ögon är det fullkomligt normalt att sitta på golvet eller på en gräsmatta och stirrar folk är det bara att vinka eller göra tummen upp. Detta var precis vad vi fyra gjorde när vi satt på gräset i Edinburgh och väntade på tåget. Vi gjorde mångas dag kan jag säga.

Och en sak till innan jag slutar skriva… i en liten söt godisbutik fann jag saltlakrits. Åh vad jag saknat den älskade saltlakritsen!

Nu har ytterligare en vecka här i Carlisle gått. Arbete på en kyrkogård har jag gjort denna vecka och idag fick jag gå runt bland de fina gravstenarna, broarna, bland fina stigar och gamla träd. Det regnade fint ljummet regn och all grönska på kyrkogården fick en mustig grön färg. Nedan är ett axplock från dagens bilder jag tog under min rundvandring på den största kyrkogården i Carlisle, en kyrkogård som blivit utsedd till Englands finaste tre år på raken.

      

Denna vecka arbetar jag på de tre kyrkogårdarna i Carlisle. Bilderna i detta inlägg tog jag idag på den mellanstora kyrkogård, den med utsikt över en del av Carlisle och Englands vackra landsbygd. Mycket klippande av gräskanter har det blivit men i eftermiddag fick jag vara på den största kyrkogården i Carlisle och arbeta. Så fin den är! Allan som jag arbetar med beskrev kyrkogården mer som en park än som en plats med sorg och döda människor. Verkligen en fin beskrivning gav han och jag kunde inte annat än hålla med honom. Denna stora kyrkogård har blivit utsedd till Englands vackraste kyrkogård tre år på raken och i fjol anmälde de inte kyrkogården till uttagningen annars hade de säkert vunnit igen. På fredag ska jag få gå runt med kamera, karta och information om kyrkogården under en stund och fotografera och läsa historia om den så bilder kommer att komma.

När jag vandrat runt bland gravarna på kyrkogårdarna här i Carlisle har jag kunnat se lite skillnader mellan kyrkogårdar här och i Sverige. Bland annat kör man bil på området. På de flesta kyrkogårdar jag varit på i Sverige får man parkera bilen utanför och gå inne på området. En annan skillnad är att man här i England inte alls har så mycket buxbom och andra häckar mellan eller runt gravarna. Det är mer öppna fält och här måste jag nog säga att jag gillar det bättre så som vi har det i Sverige. Det känns mer mysigt att gå bland gravar som är belägna i olika ”rum” på kyrkogården. Jag har även reagerat över att man lägger plastblommor på gravarna här i England. Det händer sällan i Sverige. För mig skulle det nog kännas lite märkligt att lägga en ej riktig blomma till någon man älskat och fortfarande älskar.

      

I morse tog jag och Sandra bussen mot Newcastle men denna gång klev vi av längst vägen för att se en del av Hadrian’s Wall. Louise och Sophia kände sig nöjda efter gårdagens utflykt och valde istället att stanna hemma i Carlisle och besöka olika platser där. Vädret var betydligt bättre igår men det regnade inte idag i alla fall.

När jag och Sandra stod vid busshållsplatsen och såg på kartan hörde en man som stod en bit ifrån oss att vi pratade om Hadrian’s Wall. Mannen gick fram till oss och började prata med oss. Det visade sig att han var någon form av guide på ett museum om muren och nu delade han med sig av massvis med tips om finaste platserna längst muren och bästa sträckorna att vandra eller ta buss till. Har man tur eller? Även busschauförerna här i norra England är väldigt trevliga. De hjälper en, ger en tips och visar sevärdheter under bussresans gång. Busschauffören vi åkte med idag lånade ut en bok om Hadrian’s Wall till oss och när vi passerade muren och ruiner av gamla fort berättade han saker för oss.

Vi klev av bussen vid Housesteads vilket ligger ungefär en timme med buss från Carlisle. Vid hållplatsen fanns en skylt med väderprognos. Förmiddagen verkade väl rätt bra men eftermiddagen gjorde oss lite oroliga. Vi åt en smörgås och sedan började vi vandra. Bara en liten bit från busshållsplatsen låg ett stort område med gamla ruiner. Hadrian’s Wall byggdes av den romerska kejsaren Hadrian år 122 och tog de romerska soldaterna 6 år att bygga. Den är belägen mellan England och Skottland och går tvärs igenom landet från öst till väst. Muren byggdes för att romarna skulle kunna hålla skottarna och kelterna borta. Fortet som vi idag besökte är det bäst bevarade och mest storslagna romerska gränsfortet längs muren.

Vi vandrade på muren och längst muren, upp för slänter och ned för slänter, i motvind och i lä. Muren är än idag väldigt tydlig och välbevarad men när större delar av den revs återanvändes stenarna till att bygga stengärden runt betesmarker och odlingsmarker. Idag blåste det galet mycket och hade vi vetat att det skulle blåsa så mycket längst muren hade vi nog valt att gå sträckan åt andra hållet istället så vinden skulle kommit i ryggen. Men trots blåst var det väldigt häftigt att kunna stå på höjden och se ut över slätterna som ibland kändes skotska och ibland engelska, och luta sig framåt utan att falla.

Längst vägen fann vi ett stengärde som gav oss lä och en fin plats att äta vår lunch vid.

När vi lämnade muren och vandrade mot den ”större” vägen för att komma med en buss tillbaka, mötte vi en kille i tjugofemårsåldern som skulle ge fåren mat. Vi stannade för att prata med honom och han berättade att han bodde i ett av de vackra gamla stenhusen på höjden och hans föräldrar i huset på bilden nedan (och med utsikten som visas på bilden där efter) som jag tog en bild på någon timme innan vi mötte honom. Kan man bli annat än avundsjuk? Men nu har jag och Sandra i alla fall pratat med en riktig herde och med tanke på hur många av mitt favoritdjur här är, kändes det väldigt bra att få prata med en riktig fårherde.

När vi kände oss nöjda med dagen ställde vi oss vid vägkanten och väntade på första bästa buss och när vi kunde skymta den vinkade vi att vi skulle med. Jag uppskattar verkligen busschaufförernas vänlighet här och att man när man vill kan kliva av och på bussen är för mig något väldigt fint. På bussen hem träffade vi åter igen mannen som på morgonen hade berättat för oss om Hadrian’s Wall. Vi tackade honom för all hjälp och fina tips och nöjda med dagen begav vi oss tillbaka till Carlisle och vårt bed and breakfast.

      

Idag tog vi bussen till Keswick för att under en heldag vandra vid The Lake District. Äntligen kom vi ut till lite landsbygd och inte bara städer vilket var något jag hade längtat efter sedan vi kom hit till England. Jag är ingen person som gillar shopping direkt utan jag uppskattar mer att vara ute i naturen och fotografera, vandra, sitta och rita, paddla kanot eller vandra med min hund. Bussen till Keswick tog ungefär en timme. Sedan gick vi till turistbyrån för att köpa en karta för att sedan kunna vandra en lagom lång runda. Vi gick inte någon längre sträcka men med alla våra fikapauser, fotograferingsstop och titta-på-fåren-stunder tog rundan rätt så många timmar. The Lake District är väldigt stort och man kan göra allt från att cykla, vandra, springa, åka båt, paddla kanot eller kajak mm. Det finns ett flertal mindre byar som ligger i detta område som man kan hoppa av bussen vid och utgå ifrån. Personligen kan jag väl tycka att Keswick var lite för mycket turistställe och med lite för mycket folk och kommer jag hit igen kommer jag nog hoppa av bussen någon stans längs med vägen och vandra mellan byarna istället. Många vandrar på detta område så det finns alltid någon att fråga om bra och fina ställen som man borde gå till. Inne i Keswick var det även marknad längst med hela huvudgatan så gick även där en stund och kikade på allt från blommor och mat till hantverk och fårskinn.

I detta underbara landskap spred sig ett lugn och man kunde inte annat än njuta. Jag fick ett ryck och tvingade Louise att ta en ”fri-som-en-fågel-bild” på mig för kan man känna sig annat när man är klar med allt arbete under gymnasiet och är i England en solig dag bland dessa vyer. Så nu får ni en liten passande låt med…