Denna vecka har jag varit i Norge på utbildning igen. Här på skolan, mellan Moelv och Lillehammer, har hösten börjat lägga sitt färgstarka täcke över landskapet. Det är svårt att se framför sig att det kommer vara ett kalt och kanske till och med ett landskap i vinterskrud nästa gång jag kommer hit. Ikväll gick jag en promenad bland höstfägringen och såg på allt det vackra runt omkring mig. Kära höst, vad du är vacker.
Dagen före hemresan åkte vi över till norska sidan, Grövelsjön ligger i norra Dalarnas västra hörn och har nära både till Härjedalen och Norge. När vi kom över till norska sidan övergick landskapet ganska omgående från ett böljande fjällandskap till ett betydligt mer dramatiskt landskap med klippväggar som sträckte sig högt mot himmelen. Denna dag tog vi en kortare runda men som var mer kuperad än Storvätteshågna. Vi vandrade bland Båthusberget, Litlsjøberget och Storsjøberget med en underbar utsikt ut över Norges tredje största sjö, Femunden. Nedan är några bilder från denna dag.
En av dagarna i Grövelsjön begav vi oss upp till Storvätteshågna, Dalarnas högsta berg, 1204 m.ö.h. Det var en fantastiskt vacker vandring upp till toppen på dryga 9 km (tur och retur ca 2 mil). Björkskog, höstfärger, kalfjäll, flera flockar med renar, vattendrag och ett böljande fjällandskap. Landskapet här är mycket snällare än t.ex. norra Lapplands, inte lika stenigt, kargt och ogästvänligt men båda landskapen har sin prägel och sin charm. Storvätteshågnas högsta topp ligger dolt bakom andra toppar. Strax innan man kom upp på toppen dök en sjö, lite oväntat upp. Det var Svantesontjärnen. Sjön ska tydligen vara döpt efter mannen på lantmäteriet som satte sitt eget namn på den tidigare namnlösa sjön. Väl uppe på toppen var utsikten magisk. Nedanför såg man Töfsingdalens nationalpark och i de andra riktningarna såg man över till Härjedalen och topparna i Femundsmarkas nationalpark på den norska sidan.
Längs med hela vandringen hade vi friskt vatten att dricka direkt från vattendragen. Det var ömsom sol ömsom moln men inget regn. På vägen tillbaka fick vi vada över ett par större vattendrag – jag kommer sent glömma hur vi gick två och två över, kved till när det isande vattnet fick våra fötter och ben att domna bort för en stund, när Torbjörn skulle kasta över sin sko och den hamnade i vattnet istället och hur vi alla vandrade vidare med ett gott skratt efter att ha tagit oss över till andra sidan. Det blev en fin dag med många minnen.
För första gången fick jag nu i september åka upp till svenska fjällen och fjällvandra i höstskrud. Äntligen! Som jag drömt om att få gå bland fjällvidderna bland höstens eldiga färgskala, friska klara luft och låga guldskimrande solsken. Jag har inbillat mig att det ska vara magiskt vackert och så var det också. Det var tillsammans med sju kollegor från mitt jobb på Miljöförvaltningen som jag åkte upp till Grövelsjön i norra Dalarna. Vi är många som arbetar på Miljöförvaltningen så jag kände få av de som skulle åka med. Det är så fint att lära känna nya människor, särskilt genom att man gör något tillsammans, något som alla har ett gemensamt intresse för. Under de dagar vi var iväg fick vi bo i Torbjörns stuga i Björnliden, en stuga hans föräldrar byggt. Storstugan och lillstugan ser ni på bilden ovan. Den var belägen en bit upp på fjället, inte långt ifrån kalfjället. Tack Torbjörn för att vi fick bo i er stuga och för att du tog initiativet att ordna denna lilla semester. Nedan är några bilder från omgivningen närmst stugan. Under veckan kommer det att komma bilder från vår tur upp på kalfjället samt en dag då vi åkte över till den norska sidan.
En magiskt vacker dagsetapp att gå när man är kring Kebnekaise är att följa dalgången in till Tarfala. Under sommaren går man från skir björkskog, till fjällängar och forsar, till stenig högfällsdal med snö, glaciärer och smältvatten, egentligen ett till synes ganska kargt och ogästvänligt landskap. Dalen ligger öster om bergsryggen Kebnekaise ingår i och ned i dalen mynnar fyra glaciärer. I Tarfala ligger Tarfala forskningsstation vilken tillhör Stockholms universitet. Där bedriver man fältstudier inom glaciologi – vilket underbart ord! Följande skriver man på Stockholms universitets hemsida om Tarfala forskningsstation:
Utbredningen av svenska glaciärer dokumenterades för första gången systematiskt åren just före 1910. De första mätningarna gjordes under vintern 1946 och sedan dess har man varje år mätt både hur mycket snö som ackumulerar på Storglaciären under vintern och hur mycket snö och is som smälter bort under sommaren (ablationen). Denna mätserie är världens längsta i sitt slag och utgör ett betydelsefullt underlag för internationella vetenskapliga glaciologiska och klimatologiska studier. Inom ramen för forsknings- och monitoringprogrammet i Tarfala mäts idag massbalans på fem glaciärer. På 20 glaciärer övervakas också frontpositionerna. Även övervakning av hydrologi, fjällmeteorologi och permafrost görs.
Om man har tur kan man knacka på hos forskningsstationen och få höra om deras arbete. Ungefär en kilometer bortanför forskningsstationen vidare in i dalen har Svensk Turistförening (STF) fjällstuga där man kan få tak över huvudet och sova i enkla sängar. Där stannade vi en stund och pratade med stugvärdarna samt lagade mat innan vi vände tillbaka till vårt basläger. På vägen ned såg jag fascinerat på de små men ack så vackra växterna som på något underligt vis klarade att växa mellan stenarna i detta kärva klimat – vackra blomster mitt bland ett för övrigt endast stenigt landskap. Nästa gång jag fjällvandrar är en fjällflora och lupp ett måste i packningen!
En av de blåsiga dagarna höll vi oss nere i dalgången och vandrade ned till Elsas bro. Elsa hette min gammelmormor, Elsa Engström, ett namn jag tycker himla mycket om. Tänk att det finns en bro i detta vackra landskap med samma namn som henne. Elsas bro ligger bara en liten bit nedanför Kebnekaises fjällstation. Det är en hängbro ovanför forsande glaciärblått vatten som slingrar sig fram genom landskapet med små vattenfall längs med vägen. Vattnet till fjälls fascinerar mig. Det är så klart och kallt och det är en ynnest att kunna fylla sin kåsa direkt i fjällbäcken. Glaciärvattnet har en blågrön färg som nästan känns surrealistisk. Må vattnet och landskapet här uppe få fortsätta att vara såhär.
Nu tackar jag vackra underbara Norge för denna vecka och återvänder hem till Sverige. Det dröjer bara någon vecka tills jag är åter i grannlandet och då för att ägna en hel vecka åt restaurering av gamla stenmurar. Jag känner mig så otroligt förväntansfull och nyfiken inför dessa dagar och tacksam över att jag får lov att lära mig detta hantverk.
För snart två veckor sedan kom jag hem från några underbara veckor i lapplandsfjällen. Det är något visst med norr – tystnaden, fjällvidderna, ensamheten, en frihet. Det är en av de få platser jag kan andas ut ordentligt, finna inre frid och känna ett lugn inom mig. Första dagarna är det mycket som kommer ifatt mig, tankar och känslor som man ibland trycker undan i vardagen, men efter det sprids en känsla av tillfredställelse och sinnesnärvaro inom mig. När man är till fjälls är man frånkopplad all teknik. Man vandrar och får frisk luft, blir blöt av regn, biten av kyla eller vind, fräknig av sol. Kroppen blir fysiskt trött. Huvudet behöver endast tänka på basala ting så som var man ska slå upp tältet, var man finner skydd från regnet, att man ska hinna slå läger innan mörkret faller, matlagning. Det största dagliga bekymret man har är myggen som äter upp en eller blåsten om natten utanför tältet som ger känslan av att man sover i ett plåtskjul.
Då detta var den semestervecka vi skulle få i sommar bestämde vi oss för att ta en tur till fjälls som tillät vandring i lugnt tempo och i den mån vi kände för – ville vi ta en dag då vi endast sov middag på en fjälläng, läste böcker och badade fötterna i en fjällbäck, skulle det kännas tillåtet. Inget måste att ta sig från punkt A till B inom en viss tid. Vi tog tåget till Boden, Kiruna och sedan buss till Nikkaluokta och vandring till Kebnekaise-området. Vi slog ett basläger en bit från fjällstationen och gick sedan dagsetapper resten av veckan.
När man rör mycket på sig behöver man även mycket mat. Det blev havregrynsgröt till frukost och sedan lagad mat två gånger om dagen. Där emellan hade vi varm choklad, soppor och knäckebröd. I fickan hade vi russin och salta jordnötter. Några kvällar gjorde vi chokladmousse eller bakade bröd på stormköket. Pulvermos, pulvermjölk, pålägg på tub – ja den mest plats- och viktsmarta maten ur packningssynpunkt är sisådär men när man är till fjälls ställer man inte så stora krav. Men i år valde vi att prova att torka vår egen mat. Det blev köttfärssås och rotfruktsgryta. Varje morgon lade vi maten i blöt och när det väl var dags för lunch eller middag tog det inte lång tid att tillaga en god måltid. Ingredienser till bröd är ett bra tips när man ska fjällvandra – det väger föga och är guld värt när man tröttnat på knäckebröd med kaviar eller renost. Såhär års fanns det även gott om bär som kunde få morgonens gröt lite godare.
Vi hade lite otur med vädret men tydligen hade hösten kommit markant tidigare i år än vad som är normalt. Vi klarade oss fint från regn men det blåste ordentligt, då menar jag ordentligt, flera av dagarna. På bergstopparna var det mulet och utsikten näst intill ingen alls. En dag skulle vi gå östra leden upp på Kebnekaise med guide. Den leden innehöll både klättring och glaciärvandring – vi var spända av förväntan. Tyvärr fick vi, väl framme vid glaciären, vända då bergen inte tyckte att vi skulle gå längre. Något besvikna åkte vi på rumpan ned för snötäckena i en hiskelig fart med jubel och förtjusning, men det är en anledning att prova det igen en annan gång. Andra dagsetapper blev bland annat Tarfaladalen och silverfallet med Elsas bro och jättegrytorna längs med vägen.
Vi klarades oss fint utan skoskav. Att ta av sig kängorna när man återvänt till sitt läger är en befrielse. Ovan är Nicklas strumpor före och efter sju dagars vandring. På nattåget påväg hem låg en svag os av fotsvett i korridoren utanför sovkupéerna. Så mycket skratt, så många fina minnen, så många underbara stunder jag bär med mig från denna resa. Nu är jag redo inför hösten. I vinter ses vi igen – fjällen och jag. Här kommer några bilder från resan, en del är mina och en del är Nicklas. Tack snälla för dessa dagar!
Vissa dagar säger mitt huvud tydligt till mig att nu orkar jag inte mer. För några år sedan struntade jag i det och körde vidare. Idag gör jag i största möjliga mån det inte. Idag var en sådan dag så jag tog en studiefri kväll och gick ned till Mjøsa för att bada fötterna istället.
I helgen var jag hemma i Skåne hos mina föräldrar för ett möte vid Hovdala slott där jag ska göra mitt examensarbete ett år framöver. Våren hade kommit än längre i kära Skåne. Bokskogarna var fullt utslagna, korna var på grönbete, häggen blommade, lantbrukarna förberedde inför sådd, rapsfälten var gula. Denna ljusa skira grönska gör mig så glad. Jag kan inte låta bli att springa ut barfota och röra vid den. Fredag kväll satte jag mig en stund hos korna. De är så nyfikna. Fina underbara kovänner! Komys.
