Grisarna

Nu är det nästan fyra och en halv månad sedan jag skrev några rader här på Septemberbacken och så får det lov att vara. Min blogg har alltid varit mer som en dagbok för mig, en dagbok där jag lägger upp text och bild jag en dag vill kunna minnas tillbaka till. I februari månad, när man börjar bli trött på det grå vädret och mörkret, händer det ofta att jag blickar tillbaka till maj månads bilder och känner mig genast mycket mer väl till mods. Om somrarna är jag för det mesta utomhus tills solen går ned. Kameran fylls med bilder även då men det är sällan de kommer längre än till hårddisken och bildarkivet. Att ta fram datorn en ljum sommarkväll, det händer mig nästan aldrig. Men nu börjar det bli höstfägring i landskapet, ylletröjan har åkt på och mörkret tränger sig på allt tidigare om kvällarna. Med detta kommer datorn åter fram i knät en stund i fåtöljen framför kaminen och Septemberbacken fylls på nytt med några minnen i text och bild.

Mitt senaste inlägg, den 31 maj i år, presenterade jag mina nya vänner på jobbet så varför inte fortsätta på den tråden. Nu har grisarna bott i byn hela sommaren. Besökarna älskade dem och grisarna blev mycket sociala. Varje gång en besökare passerade grisarnas hage kom alla sex grisarna springandes i full karriär fram till stängslet och besökaren. Besökaren sken upp, tog en bild med telefonen och grisarna poserade gladeligen. Dessa ljuvliga djur har under sommaren skapat många skratt och samtal hos besökarna. Om kvällarna när jag gått för att stänga om hönsen eller ta ett bastubad hade grisarna oftast redan gått och lagt sig i sin hydda. Man hörde då alltid ljudliga snarkningar inifrån hyddan. Det tog ett tag innan grisarna började böka upp den rätt frodiga gräsmattan men när de väl började gick det fort. Nu är hela ytan bar jord och färdig att odlas med grönsaker nästa år.

Det här är Olga (ovan till vänster), första djuret Nicklas och jag köpt tillsammans. När jag fick tjänsten i Stensjö by frågade min blivande kollega Hans mig om vi ville ha en gris. Självklart! I Stensjö by har vi både kor, katter, får och höns men grisarna köpte mina kollegor och jag med familjer för egna pengar. Nicklas och min Olga hade blå ögon och gick ofta stolt omkring i hagen med en sten eller rotbit i munnen. I somras fick hon ett bett i örat, örat fylldes med blod och det blev ett blomkålsöra. Det blev ”Olga med blomkålsörat”. Hon tittade alltid på dig med huvudet på sned för att kunna se under det vikta blomkålsörat. Fallfruktsäpplen var bland det bästa hon visste. Vår finaste Olga! Nu är Olga inte längre Olga, nu är det mat. Jag fällde tårar i september när vi åkte med grisarna till slakt och kände mig sorgsen dagen efter men nu känner jag mig glad över att ha lyckligt kött för ett helt år i frysboxen. Som grönsaksodlare blir det mycket grönsaker till middag men vi vill äta kött och i år känns det som om vi gjort allt vi kan för att äta ett bra kött. Olga och hennes vänner kunde inte ha haft det bättre och slakten var varken stress eller utdraget. Tänk om dessa ljuvliga små grisar kunde förstått att de i år har bökat upp en av Stensjö bys två kålgårdar från 1700-talet, även första byggstenen i påbörjandet av restaureringsarbetet av trädgårdarna. Det är stort! Tack för hjälpen fina ni, jag kommer aldrig att glömma er!

Klicka gärna på bilderna för att se dem större.