Kan man inte stanna tiden

”Jag hade velat krama dig en sista gång. En sista gång få stå upp framför dig och se in i dina djupt bruna ögon. Jag hade velat kasta en pinne till dig i skogen som du så lyckligt sprang för att hämta för att byta mot något gott. Jag hade velat sitta i glasverandan och beskåda när du tassade runt i trädgården i din egen lilla värld och med dina egna rutiner och måsten. Jag hade velat hitta dig sovandes på fårskinnsfällen i skenet från kaminen där din favoritplats en gång var. Jag hade velat se hur du såg upp till storebror; hur du gjorde som han gjorde, hur du smög dig närmre honom för att till sist lägga din mjuka nos intill hans och hur du på pin kiv sprang framför honom, stannade, vände dig om och puffade med nosen mot hans nos.
Jag ville inte se dig lida och jag ville inte se dig somna in men jag hade velat krama dig en sista gång innan du blev sjuk. Hade jag hunnit det om jag inte åkt till skolan i tisdags? Du var pigg i tisdags och när jag kom hem från skolan i lördags fanns du inte mer. Din matskål och din korg med leksaker var borta från allrummet. Den utdragbara sängen där du och Chester brukade ligga var nu ihopdragen så endast en hund fick plats. Att veta hur ung du var, din styrka och livsglädje mellan dina anfall och din kämpan för att leva upp till de krav som du trodde flocken ställde på dig, gjorde mest ont då du försvann. I morgon ska jag se dig igen men denna gång liggandes på marken helt stilla. Min glada, tåliga, hoppiga, underbara Limerick som aldrig sa något fast än att vi båda visste hur ont du hade, ska nu ligga där på marken och inte vara sig lik. Tårar kommer att falla ner för min kind. Blommor ska jag plocka till dig och du ska få vila bredvid Lina. Tillsammans kan ni gå vidare och värma varann under de kalla höstdagarna. Åh Limerick, vad jag saknar dig!”

Ur min dagbok den 17 september 2011

”Att se dig ligga i den där vita lådan gjorde ont inom mig. Det var inte du. Du ska inte ligga helt stilla och inte ge ifrån dig ett ljud. När jag rörde din kropp trängde den kyla du alstrade in i min märg. Du var inte längre varm och det kändes att du inte var där. Jag svepte min hand över din mjuka nos och dina öron där pälsen fortfarande var som valppäls. Jag ville inte skiljas från dig. Inte redan. Jag reste mig upp, vände mig bort, tog några steg och lade mina händer för ansiktet. Tårar rann längst mina kinder och föll sakta ner i mina händer. Jag vet att detta var det mest rätta men det gör så ont att inse det.”

Ur min dagbok den 18 september 2011

Min älskade lilla Limerick blev drygt tre och ett halvt år och dog av sin epilepsi. Bilden nedan var den sista jag hann ta på honom. Jag saknar dig men jag är så glad att vi hann komma till Bohuslän tillsammans; den plats där jag trivs som bäst.

Posted in Okategoriserade. RSS 2.0 feed.

6 Responses to Kan man inte stanna tiden

  1. soffan says:

    Oh, Frida. Jag fäller en tår för er.
    Orden du skrev var de finaste jag hört!
    Limerick har det bättre där han är nu utan smärta.

    Massvis med styrkekramar.
    Sophia

  2. Majja says:

    Åh, Frida :(

    Kan hälsa att min syster grät floder, hon är lite känslig…

  3. julia says:

    så hemskt… <3

  4. Miriam says:

    Usch, jag vet inte vad jag ska skriva. ”Beklagar sorgen” låter så formellt och stelt. Jag försöker förstå din sorg genom att tänka hur det skulle vara om detta hände någon av mina hundar…det går inte. Gör ont.

    I brist på ord vill jag istället skicka massa styrkekramar!!! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *