För snart två veckor sedan kom jag hem från några underbara veckor i lapplandsfjällen. Det är något visst med norr – tystnaden, fjällvidderna, ensamheten, en frihet. Det är en av de få platser jag kan andas ut ordentligt, finna inre frid och känna ett lugn inom mig. Första dagarna är det mycket som kommer ifatt mig, tankar och känslor som man ibland trycker undan i vardagen, men efter det sprids en känsla av tillfredställelse och sinnesnärvaro inom mig. När man är till fjälls är man frånkopplad all teknik. Man vandrar och får frisk luft, blir blöt av regn, biten av kyla eller vind, fräknig av sol. Kroppen blir fysiskt trött. Huvudet behöver endast tänka på basala ting så som var man ska slå upp tältet, var man finner skydd från regnet, att man ska hinna slå läger innan mörkret faller, matlagning. Det största dagliga bekymret man har är myggen som äter upp en eller blåsten om natten utanför tältet som ger känslan av att man sover i ett plåtskjul.

Då detta var den semestervecka vi skulle få i sommar bestämde vi oss för att ta en tur till fjälls som tillät vandring i lugnt tempo och i den mån vi kände för – ville vi ta en dag då vi endast sov middag på en fjälläng, läste böcker och badade fötterna i en fjällbäck, skulle det kännas tillåtet. Inget måste att ta sig från punkt A till B inom en viss tid. Vi tog tåget till Boden, Kiruna och sedan buss till Nikkaluokta och vandring till Kebnekaise-området. Vi slog ett basläger en bit från fjällstationen och gick sedan dagsetapper resten av veckan.

När man rör mycket på sig behöver man även mycket mat. Det blev havregrynsgröt till frukost och sedan lagad mat två gånger om dagen. Där emellan hade vi varm choklad, soppor och knäckebröd. I fickan hade vi russin och salta jordnötter. Några kvällar gjorde vi chokladmousse eller bakade bröd på stormköket. Pulvermos, pulvermjölk, pålägg på tub – ja den mest plats- och viktsmarta maten ur packningssynpunkt är sisådär men när man är till fjälls ställer man inte så stora krav. Men i år valde vi att prova att torka vår egen mat. Det blev köttfärssås och rotfruktsgryta. Varje morgon lade vi maten i blöt och när det väl var dags för lunch eller middag tog det inte lång tid att tillaga en god måltid. Ingredienser till bröd är ett bra tips när man ska fjällvandra – det väger föga och är guld värt när man tröttnat på knäckebröd med kaviar eller renost. Såhär års fanns det även gott om bär som kunde få morgonens gröt lite godare.

Vi hade lite otur med vädret men tydligen hade hösten kommit markant tidigare i år än vad som är normalt. Vi klarade oss fint från regn men det blåste ordentligt, då menar jag ordentligt, flera av dagarna. På bergstopparna var det mulet och utsikten näst intill ingen alls. En dag skulle vi gå östra leden upp på Kebnekaise med guide. Den leden innehöll både klättring och glaciärvandring – vi var spända av förväntan. Tyvärr fick vi, väl framme vid glaciären, vända då bergen inte tyckte att vi skulle gå längre. Något besvikna åkte vi på rumpan ned för snötäckena i en hiskelig fart med jubel och förtjusning, men det är en anledning att prova det igen en annan gång. Andra dagsetapper blev bland annat Tarfaladalen och silverfallet med Elsas bro och jättegrytorna längs med vägen.

Vi klarades oss fint utan skoskav. Att ta av sig kängorna när man återvänt till sitt läger är en befrielse. Ovan är Nicklas strumpor före och efter sju dagars vandring. På nattåget påväg hem låg en svag os av fotsvett i korridoren utanför sovkupéerna. Så mycket skratt, så många fina minnen, så många underbara stunder jag bär med mig från denna resa. Nu är jag redo inför hösten. I vinter ses vi igen – fjällen och jag. Här kommer några bilder från resan, en del är mina och en del är Nicklas. Tack snälla för dessa dagar!